En morgon som ingen annan.

Pulsen dunkar öronbedövande i hela huvudet och kallsvetten rinner likt en flod längst med ryggraden.
Världen snurrar som om jag vore påverkad och illamåendet stiger längst med strupen.
Knäna viker sig och jag minns att jag tänkte "inte svimma" innan jag vaknar upp på marken.



Dagen började i katastrof och på den vägen har det fortsatt.
Efter en natt fylld av panikångest-attacker och många tårar vaknade jag upp vid halv 8.
Känner direkt att den här dagen kommer bli rent ut sagt förjävlig. Kliver ur sängen och ser till min fasa att min sambo glömt bort att lägga fram dagens cigaretter. Helvette! Av alla dagar så glömmer han det just idag.
Jag vet att det är otroligt fel av mig att röka, men vi har satt upp en gräns på hur många jag får röka per dag, för att lättare kunna trappa ner. Dom gångerna jag slutat tvärt har slutat med att jag ligger helt panikslagen och bara skakar.

Jag får lugnt vänta tills klockan blir 10 och affären öppnar innan jag kan lösa mitt problem. Jag begraver mig i sängen och försöker få tiden att gå. När klockan närmar sig 10 gör jag mig redo att gå.
En snabb blick ut genom fönstret och konstaterar att det ser blåsigt ut, och därför blir det svarta mjukisar och jacka på. Man vill ju inte frysa.
Ett steg utanför dörren inser jag att det var mitt första misstag. Värmen slår emot mig som en vägg och jag vacklar till, men orkar inte gå upp för trapporna igen och byta om. Vill bara ha min förbannade morgoncigg.

Börjar promenera mot affären och försöker att inte tänka på den outhärdliga värmen och alla sommarlukter som blir starkare och starkare. Tänker att snart, snart får jag ta ett efterlängtat bloss. Då såg jag affären. Äntligen! Kör ner händerna i fickorna för att ta reda på i vilken ficka jag lagt pengarna och FUCK!! Jag har glömt leget. Helvettes, och på Tempo är dom alltid så hårda på leg och jag har ju faktiskt bara handlat cigg där en gång förut.

Det var bara att tvärvända. 20 minuters extrapromenad kan väl inte skada tänker jag. Svetten lackar och jag börjar få lite svårt att andas. Bhn har ju blivit allt för liten och värmen gör att alla kroppsdelar känns helt uppsvällda. Upp för trapporna, höften knakar, in och hämta leget och så ut igen.
Men varför bytte jag inte kläder eller iallafall hängde av mig jackan?
Nåväl, nu orkar jag verkligen inte vända igen, det var bara att traska på.
Kliver in i affären. Den luktar unket och belysningen var jobbig för ögonen. Tänker att det skulle vara gott med lite glass så jag plockar med mig ett kartongpaket piggelin innan jag går mot kassan. Betalar och kliver ut i ljuset igen och då slår det mig. Gubbjäveln frågade inte ens om leg! Fasiken så surt.

Går hemåt och njuter av en cigarett. Varje steg blir tyngre. Tröjan klibbar fast mot huden och benen känns onormalt tunga. Pulsen dunkar i huvudet och det känns som att huvudet gungar i takt till varje dunk. Färgerna förändras, världen börjar snurra, svetten rinner om möjligt ännu mer och blir allt kallare. Jag slänger ciggen. Benen viker sig och jag blir livrädd över att ramla på magen. Det svartnar för ögonen och jag vaknar upp på mage.

Försöker samla mig, asfalten känns hård under min kind, ett gruskorn skaver mot ögonbrynet och jag sätter mig upp. Tar några djupa andetag. Jag lever. Svetten rinner fortfarande och världen snurrar. Jag måste hem - Nu.
Jag ser vår brevlåda några hundra meter bort och ställer mig upp på ostadiga ben. Stapplar långsamt framåt och måste ett flertal gånger sätta mig ner på huk och samla andan för att inte falla ihop igen. En tjej kommer gående mot mig. Åh hjälp tänker jag, hon kanske kan hjälpa mig att inte svimma den korta biten som är kvar. Men tjejen går bara förbi med ett tyst "hej" Och innan jag hunnit be om hjälp var hon borta. Attans.
Stapplar en bit till och pulsen börjar återigen dunka äckligt högt i öronen. Det känns som jag har spurtat en mil. Kommer in på parkeringen och sätter mig med en duns på trappen.

Försöker samla mig innan jag ska gå upp till min våning och unvika vår glada hoppande hund. Tar ett par djupa andetag och tar stöd av väggen på min väg upp. In genom dörren och sliter av mig tröja jacka och bh. Luft! Ner på sängen med en glass i handen, svetten rinner fortfarande och det snurrar framför ögonen.

Äntligen hemma!

Minns med ens varför dagen var så förskräcklig till en början. Mitt första gynekologbesök. Dagen jag har fruktat i år. Paniken stiger och jag slänger en blick på klockan. 2 timmar kvar tills tåget går. Hoppas innerligt att mitt busskort ska fungera efter att det åkte med i tvätten.
Hjärnan vibrerar och börjar gå på högvarv, fan, hur ska jag klara av den här dagen?

Bilder på lillen.

Nu var det en evighet sen jag sist skrev känns det som.
Allt är bra här och dagarna flyter på.
Min pappa är på väg upp för att hälsa på och han är väl här o 2 timmar kanske.
Det andra ultraljudet gick kanon, dock så ville hon inte säga o det var en tjej eller kille, men det såg ut som en tjej i våra ögon..


Visst är lilla plutten söt?

Jag kan bli trist, jag kan bli folkpartist men aldrig 17 ár och kär..

Sista dagen som 17 idag.
Känns lite sorgligt..
Hade tänkt fel ocksá, hade planerat att ta táget som gár tjugo i elva för att ta mig till skolan, kom nyss pá att dá máste jag gá jättelángt, och det känns ju drygt..
Sá nu vet jag inte riktigt hur jag gör. Nästa buss gár ju inte förrän tjugo i ett..
Suck. Jag hatar att bo pá landet utan bil.

♥ TrZ'

Mamma till Amy och Zoe ♥

RSS 2.0