Ett gnällinlägg.

Hej.
Första blogginlägget från vår nya dator. Amy spillde massa fanta i den förra.. Och att sitta själv om kvällarna, med kanal fyra (och barnkanalen) som enda sällskap gick inte. Känns skönt att inte behöva ha det problemet längre, trots att vi egentligen inte har råd med den här. Nåväl.
 
Hur är det med er? 
Förhoppningsvis bättre än här. (Ja.. det här är lite av ett gnällinlägg. Sorry.) Jag är rätt less idag. Jag är liksom inte så bra på hela den här mammagrejen. Jag är skitbra - ibland. Men när jag har fullt ansvar, dygnet runt för två människor.. Och dessutom inte får någon paus. Då är det tufft vissa stunder. Amy är ju inte jätteenkel just nu. Jag tror hon skulle behöva min fulla uppmärksamhet ett tag. Jag märker hur hon bara släpper allt och fullkomligt njuter om jag ligger bredvid henne och kramas ett tag. Ibland önskar jag att jag kunde ligga så jämt, bredvid min stora lilla tjej och bara kramas. Tänk vad lätt allt skulle vara då? Men det är ju alltid så mycket som ska göras.. Är det inte disken, matlagningen, städningen, plocket, bäddningen, tvätten, spya eller amning, så är det något så simpelt som ett toalettbesök. Vissa dagar går det skitenkelt, allt bara flyter på och när kvällen kommer sjunker jag ner i soffan med ett leende på läpparna. Men oftast vill jag bara banka huvudet i väggen och sitta ner. Själv. Med uppkrupna ben i soffan. Utan en unge som hänger i tutten, och utan att behöva hålla bort Amy som ska peta och peta och peta på lillasyster som försöker sova. Ikväll skulle jag natta Amy i vanlig ordning. Jag läser en bok som jag sen länge kan utan och innan, samtidigt som jag ammar och buffar lillasyster i rumpan. Med en brännande smärta i ryggen som tar andan ur mig och gör mig alldeles tårögd. Och när vi läst färdigt så sitter jag kvar och sjunger för Amy, i vanlig ordning. Med en lillasyster som inte längre är nöjd vid bröstet utan vill byta blöja. Och sen blir Amy ledsen, för hon saknar pappa och vill bara bli kramad, länge. Men jag kan inte, för lillasyster vill ha uppmärksamhet och förstår inte att hon borde vara tyst ett litet tag. Och Amy, som ofta gråter och skriker vid vredesutbrott ligger bara tyst med tårarna som rinner och ber mig stanna kvar på sängkanten. Och jag vill inget hellre. Jag vill bara krypa ner bredvid min stora lilla tjej, och kramas tills hon somnar. Men jag måste gå för att ta hand som den lilla som blir mer och mer missnöjd. Det slutar med att Amy får somna själv, kramandes Robins tröja. Jag önskar att jag var en jäkla superwoman, en sån där bra hemmafru som man kan se i amerikanska serier. Som har ett rent hem, maten på bordet samma tid varje dag, med rena kläder, ett sminkat ansikte och glada barn. Varför kan jag inte klara av det för? Varför kan jag inte ens klara av att ge mina barn det dom behöver? 
 
Nu är det inte så synd om mig. Robin var hemma förra veckan och då fick jag ju lite avlastning trots att jag försökte hålla hårt på våra rutiner. Så jag ska inte klaga. Men jag är grymt imponerad över ensamstående morsor. Robins mamma tillexempel. Fem ungar. Fantastiska kvinna. Vad har jag att klaga över egentligen? 
Nu ska jag göra klart alla kvällsbestyr innan jag dyker ner i säng. Det är det jag längtar efter från det att jag vaknar på mornarna. Mer sömn.
I morgon ska jag försöka tanka energi när Amy är på dagis. Igår och idag har jag vart iväg och hjälpt en vän flytta.. Sånt lär jag sluta lägga energi på om jag ska klara av att hålla familjen vid ytan antar jag. Bort med allt socialt liv. Yeeha. Sömn var det ja!
 
Fast det spelar ingen roll hur jobbigt det är ibland.. Det är helt galet vad jag älskar mina ungar.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

♥ TrZ'

Mamma till Amy och Zoe ♥

RSS 2.0