Kristall.

Jag har verkligen inte haft flyt nu sista tiden alltså. Från magsjuka till förkylning till kristallsjuka. Nu är det faktiskt till och med synd om mig. Igår mådde jag uselt, min balans var helt borta. Jag gick in i väggar, snubblade när jag stod still och trodde jag skulle spy av yrsel när jag låg ner. Det var som att jag var väldigt full. Det var jätteläskigt, och jag var livrädd för att tappa bebis eller typ slå i hennes huvud i dörrkarmen, eller ramla över henne eller något. Vissa dagar ska man verkligen inte ha ansvar över två barn. Men vissa dagar har man ju inget val. Robin är ju alldeles för långt borta för att ringa hem.. Och någon annan har jag ju inte heller att ringa. Så det är bara att bita ihop, svälja illamåendet och hoppas att barnen inte far illa. 
Idag var det lite bättre, jag kunde iallafall stå upp ordentligt. Men jag fixade ändå en tid till vårdscentralen. Jag hatar det där jäkla stället. För det första får man aldrig en svensktalande läkare. När jag blir uppropad som "trassi nuttlin" i väntrummet så är det inte så förtroendeingivande. Jag som hade tänkt passa på att fråga om min onda ex-brutna fot när jag ändå var där. Men det var ju bara att glömma, hon förstod ju ändå inte vad jag sa. Och sen att behöva gå dit och pröjsa 150 spänn för att få höra att jag ska gå till en sjukgymnast för att få övningar? Då kunde jag väl blivit skickad dit redan när jag ringde och berättade om mina symptom i morse. För någon undersökning fick jag ju inte. Nej, det var ingen bra valuta för dom pengarna. Bajs.
I morse så fick jag känna av mitt oflyt ännu mer. Jag pallrade mig nämligen till affären. Jag plockade med viss svårighet åt mig vad jag skulle ha. Snubblade in i grejer och välte sjukt mycket varor. Ramlade in i en gubbe som i sin tur ramlade in i grejer som välte över hela golvet. Svetten bara forsade och hela världen gjorde kullerbyttor. Tänkte att jag skulle passa på att handla så jag inte behövde gå dit mer i helgen. Kommer till kassan.. och inser att jag glömt plånboken hemma. Alltså skjut mig? Tårarna var inte långt borta.
På toppen av allt det här så har hela kvällen vart kaos. Bebis som aldrig skriker har vart helt hysterisk. Och ingenting har funkat. Tillslut däckade hon av utmattning, och då skulle jag passa på att natta Amy lite fort. Men hon hade bajsat, så den snabba nattningen vart ingen snabb nattning, utan det vart en dusch. Och det är ju precis vad man vill stressa med när man bara väntar på att bebis ska vakna och skrika, right? Puh, vilken dag. Jag kommer sova gott i natt, om jag får för barnen. 
Nu ska ni få lite bilder istället för att läsa gnäll. För ungarna är ju trots allt otroligt söta på kort. Eller hur?
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

♥ TrZ'

Mamma till Amy och Zoe ♥

RSS 2.0