Förlossningsberättelse.

Jag ligger i sängen och halvsover. Försöker fundera ut skillnaden på förvärkar och riktiga värkar. Har några sammandragningar. Sen får jag en värk. Var det där en riktig värk? Kollar på klockan och somnar sen om. Jag vaknar vid halv tre av att jag är kissnödig. Går på toa och återvänder sen till sängen. Efter ett tag märker jag att det är blött i trosorna. Suck, jag som trodde jag hade kissat färdigt på toaletten. Det var bara att gå upp och byta trosor och gå och lägga sig igen. Efter en liten stund var det blött igen. Först då började jag koppla vad som hände. Sätter mig på toa och tänker att det får väl rinna klart. Kommer på efter en stund att det aldrig kommer rinna färdigt. Så jag tar ett badlakan mellan låren och går och sätter mig i soffan. Hade totalt glömt att det fanns något som hette bindor. Surfar runt lite på datorn innan jag kommer på att jag måste ringa förlossningen. Bebisen var ju inte fixerat sist jag var på Mvc utan hon var väldigt högt upp och fullt rörlig. Alltså skulle vi åka in i god tid för att försäkra oss om att hon fortfarande låg med huvudet neråt.
03.10 ringer jag in. Hon jag får prata med är lugn och trevlig. Jag berättar att jag inte har några värkar men att vattnet gått. Hon säger att vi ska komma in på en gång men inte behöver stressa.

Jag går och väcker Robin. Han blir lite irriterad. Jag förklarar att vattnet har gått och att vi måste åka. Försöker vara väldigt lugn eftersom han inte har något roligt morgonhumör. Han frågar om jag bokat sjuktransport och det hade jag totalt glömt. Jag säger att han får göra det, jag måste göra annat.

När han kommer upp hittar han mig på vardagsrumsgolvet. Värkarna har börjat. Dom är otroligt starka och jag försöker andas. Robin ringer sjuktransport och jag sätter mig vid datorn och bloggar.

2011-10-19 03.42.16
BB-time
Snart áker vi in till BB. Vattenavgång 02.30 sjuktransporten kommer 04.05. värkar som fan!

Försöker äta lite yoghurt, men jag har ingen aptit. Sitter på golvet och instruerar Robin mellan värkarna vad han ska packa med i bb-väskan. Försöker förklara vad alla krumelurer på packningslistan betyder. Varför ska jag göra allt så komplicerat?

Hoppar in i duschen. Måste ju vara fräsch inför min första gynundersökning! Försöker tvätta mig hjälpligt och raka mig. Jag tror inte det gick vidare bra, och speciellt ren vart jag inte, vattnet rann ju fortfarande. Går ut ur duschen och försöker klä på mig. Robin får hjälpa mig. Sen går vi ut till taxin och sätter oss båda bak. Jag minns att jag tänkte att Robin såg trött ut, trött och rädd.
Det tog lång tid att komma fram, dom 20 minuterna kändes som timmar. Taxichauffören körde på precis alla gupp och gropar som fanns. När jag gick ur bilen såg jag att jag lämnat en stor fläck på sätet från vattnet, såg det som en hämnd för att han körde så elakt.

När vi kommer in blir vi invisade i ett undersökningsrum av barnmorskan Marie Gölles. Jag minns att jag sett henne på tv från programmet En Unge I Minuten. Redan när jag såg programmet hade jag bestämt mig för att gilla henne. Och hon var jättesnäll. Får ta en CTG-kurva och blir undersökt. Jag är då öppen 3 centimeter. Ber om smärtlindring men hon säger att jag får vänta tills jag får ett förlossningsrum.



Vi får vänta lite i receptionen innan vi äntligen får komma in i vårt rum. Jag hoppade upp i sängen, och bad återigen om smärtlindring. Klockan var kvart i sex när jag äntligen fick morfin. Låg i sängen och skrev på facebook att morfin var min allra bästa vän!






Den sista magbilden. 40+2

Värkarna blev lättare att hantera och jag kunde vila lite mellan dom. Vi fick träffa vår barnmorska. Hon hette Moa schön och var helt underbar. Jag fick ett stort förtroende för henne direkt och det kändes med ens lite lättare med alla undersökningar. Önskar än idag att jag hade fått ha med henne under hela förlossningen istället för dom andra.

Robin var väldigt trött så jag sa åt honom att lägga sig i den vinröda saccosäcken som fanns i rummet. Han ville först inte, han trodde jag skulle ha den, men när jag berättade att den var till för honom sjönk han ner i den och stortrivdes. Vi försökte båda sova lite.

Klockan halv nio kom dom in och undersökte igen. Då var jag fortfarande öppen 3 centimeter och vi bestämde oss för att förbereda epidural. Narkosläkaren tillkallades och kom 10.35. Han hade med sig en studerande så han berättade hela tiden vad han gjorde. När jag låg där ihopkurad säger han till den studerande att "hon är smal så vi kan använda den minsta kanylen" jag njöt länge av dom orden. Smal var ju inte direkt det ordet jag själv hade använt för att beskriva mig, när jag i nio månader fått höra hur enorm jag var, så det värmde djupt. Jag kände inte alls när han la epiduralen, hörde bara hur min rygg knakade lite.
När bedövningen äntligen började verka var det helt underbart. Jag kände knappt av värkarna och tyckte det var en dans på rosor att föda barn! Det varade ett par timmar, innan värkarna vart ännu starkare.
Låg och andades lustgas. Var tvungen att fokusera på något annat än smärtan. Mellan två värkar fick Robin prova lite. Vi skrattade och hade det bra, tills han ska ta ett nytt andetag och jag samtidigt fick en värk. Det märkte han inte och jag skrek. Han fick jättedåligt samvete och lämnar snabbt över masken igen.
Jag låg och andades lustgas mest hela tiden. Började bli ganska snurrig så jag sa till Robin att ringa på hjälp så dom kan sänka den. Robin envisades med att det kan han fixa själv och gick och sänkte. Jag blev ännu mer snurrig och sa till honom att sänka till lägsta. Sagt och gjort. Efter några andetag trodde jag att jag skulle dö. Jag försvann liksom iväg i någon dimma, och såg Robin stå flera kilometer bort och ropa på mig.
Efter en stund kom barnmorskan in och jag frågade om det inte går att sänka mer. Hon tittade på maskinen och sa att det självklart går, Robin hade vridit åt fel håll och satt på högsta. Inte konstigt att jag överdoserade!

Vid ett kräks jag. Tyckte det var pinsamt att spy framför Robin. Men sen insåg jag att jag faktiskt låg på förlossningen och skulle föda och att pinsamhet över lite spya knappast var det jag behövde tänka på just då. Pratade lite med barnmorskan och frågade om bebisen nu låg mot spinaetaggarna och hon blev imponerad över att jag visste det. Det kändes skönt att äntligen ha nått dit. Visste ju att man oftast var öppen runt 8 cm då, så det kändes som att jag kommit en bra bit på vägen.

Halv två får vi byta barnmorska och undersköterska igen. Det var Karin Fjällström som tog över och usk Susanne Gustafsson. Jag låg på sida i sängen och tyckte att det började trycka på lite. Dom undersökte och jag var öppen 7 cm.

15.37 skrev dom i journalen att jag upplevde en stark tryckkänsla, så jag antar att det stämmer. Mitt minne är lite luddigt. Jag var öppen nio cm och hade en kant kvar fram. Jag låg på sidan med benstöd. Strax efter det fick jag byta ställning många gånger. Tyckte att barnmorskan och undersköterskan var jättejobbiga.

17.25 ville jag inte mer. Det gjorde för ont. Jag visste att jag bara fått en bråkdel av alla smärtlindringar som går att få så jag gormade efter mer. Dom argumenterade emot mig och jag minns att jag skrek att det var min förbannade rättighet och att jag vägrar föda barn innan dom ger mig mer bedövning. Dom gav upp efter en stund och Det kom in en barnmorska och la en pudendusblockad. Där fick jag så jag teg. Fy satan vad ont det gjorde. Den bedövningen gjorde ondare än alla värkar i världen.

17.45 föds min fina flicka. Efter tre timmars krystande. Huvudet stod ute under en värk och när dom äntligen höll upp henne framför mig tittar jag på henne och det första jag sa var "Buddha!" hon var så otroligt fin. Tjock, slemmig, lila och vackrast i världen! Robin klippte navelsträngen och hon låg på mitt bröst en kort stund. Barnmorskan sa att dom måste springa ut med henne en kort stund men jag vägrade och sa att dom inte rör henne förrän Robin tagit en bild. Han kämpade stressat med kameran. Amy var helt tyst och stilla. Barnmorskan stressade och så fort en bild var tagen tog dom henne och sprang. Dom ryckte tag i Robin och sa åt honom att följa med. Kvar blev jag. Ensam med benen i vädret utan min man och mitt barn. Det var ju inte så här det skulle bli!

Efter en stund kom min bm och usk in och ska sy. Dom sydde tre stygn och drog ut moderkakan. Jag får efter en kvart reda på att mitt barn lever.
En timma efter hon föddes kommer Robin in i rummet med ett leende på läpparna och vår dotter i famnen. Jag skakar av total lycka. Hon får ligga bredvid mig och jag bara tittar och gråter.

Världens finaste Amy
2011-10-19 17.45
4435 gram 54 cm

 


♥ TrZ'

Mamma till Amy och Zoe ♥

RSS 2.0